Göteborgsposten – 30 januari 1860, sida 3

En domstolsscen i London. Inför Lord Mayorn i London tilldrog sig för kor tid sedan följande händelse. Francis Mulhenne stoc anklagad för att hafva öfverfallit Timothy Collins Den anklagade stod och darrade som om han vari plågad af frossa, kläderna hängde i trasor omkring honom och voro fästade kring lifvet med ett rep Anklagaren, en fjorton års gosse, afgat följande för klaring: Jag är offentlig skoputsare och stod igår ef termiddag i Crookedlane med min låda, då den an klagade kom fram till mig och begärde att jag skull borsta hans stöflor. Jag sade honom att de voro så smutsiga att de omöjligen kunde blifva blanka, och att jag helst såg att jag slapp att befatta mig mec deras renoverande. Han sparkade dervid till mig så att jag föll omkull, och derefter började han att på ett erbarmligt vis kringklappa mig. Ordförander sporde: Var den anklagade då lika respektabel son han nu är? Den anklagade svarade: Ja ers nåd fullt ut så respektabel. (Skratt). Ordföranden: Jag tycker, för min del, att den anklagade gerna kunnat borsta sina stöflor sjelf. Den anklagade: Det va också min mening ers nåd, men hvarifrån skulle jag få mig en borste? — Lord Mayorn: Nåväl, hvad har ni att anföra till ert försvar? Den anklagade: O, Mylord, Mylord, ers höga nåde, jag är en olycklig stackare som förtjenar mitt bröd med att sjunga på gatorna, utan att likväl göra särdeles sjungande affärer, och i går var det. som ers nåd vet, boxingday (annandag jul), och derföre påtog jag mig mina helgdagskläder (Högljudt skratt) och gick ut för att sjunga på värdshusen, hvarest jag plär träffa mina landsmän. Lord Mayor: Ni är Irländare, förmodar jag? Den anklagade: Naturligtvis, ers nåd o h katolik till på köpet, och (med en djup bugning jag önskade att ers nåde vore en lika god katolik och vän af Påfven, som jag är. (Skratt) Lord Mayor: tPåtven skulle säkerligen ej högmodas öfver sin ärade vän, om han såg hvilken slät figur han nu gör. Men hur förhöll det sig nu med anfallet på skoputsaren? Den anklagade: Jo nu kommer jag dit, ers nåd, vi skola gå i tur och ordning och låta påsken komma efter julen. Jag slutade med att jag gått ut för att sjunga på värdshusen. Jag drack ett glas med en och ett glas med en annan, med ett ord sagdt, så många att karusellåkningen började i skallen, och jag blef liksom litet drucken. Jag började nu att fundera på att jag ej såg riktigt snygg ut, och att jag behöfde att få mina stöflor borstade för att se ut så, som en irländsk gentleman bör se ut (skratt); jag gick derföre bort till pojken der för att få min önskan uppfylld, men han ville ej göra sin skyldighet, änskönt jag tillbjöd mig att ärligt betala honom för sitt besvär, och, som jag da var litet upprymd, så tyckte jag att min värdighet såsom irländsk gentleman krätde att jag straftade pojken för sin sturskhet men nu, sedan jag blifvit fullkomligt nykter, ers nåd, så inser jag att jag burit mig oborstadt åt, och om ars nåd derföre bara för denna gången vill låta nåd gå för rätt och låta mig gå ifrån rätten, så svär jag på mina knän, vid påfven och alla helgon, att jag ej på ett halft år skall smaka spirituosa. — (Här gjorde den anklagade ett ståtligt knäfall under åhörarnes högljudda skratt). Lord Mayor: Jag fruktar för att såväl helgonen som alla andra skola blygas öfver er i den der ståtliga drägten. — Den anklagade: Ack, säg icke så ers nåd, jag eger icke mer än denna drägten, det bästa beviset för att jag villlefva i endrägt med alla menniskor, det flyter dessutom hederligt blod i mina ådror, och jag kan allt ännu blifva en gentleman (Skratt). Lord Mayor: Blifva en gentleman, säger ni, då måste ni allt ega ännu en kostym, och bara för tillfället tagit på den här för att imponera. Den anklagade: Nej vid min ära . vid er ära, Mylord, menar jag, — jag eger inte en bit mer, än det jag nu har på mig, och det skulle sakna allt sammanhang om ej det här repet hölle ihop trasorna, men jag har nu setat i en kall cell hela natten och ser derföre kanske litet derangerad ut, — men får jag bara slippa lös så lofvar jag ännu en gång på mina knän att blifva riktigt respektabel. Lord Mayor till åklagaren: Slog han er mycket? Åklagaren: Åhnej mer hade jag allt kunnat uthärda. Var inte för sträng emot honom Mylord, det är ju jul nu. Lord Mayor till den anklagade: Ni är mig allt. en stor krabat, men efter som ni ej slagit gossen alltför obarmhertigt, så skall ni få slippa undan för denhär gången; men akta er för att komma hit igen, och skulle ni inte kunna undvika det, så