Göteborgsposten – 30 januari 1860, sida 2

— Och hvad kan väl finnas mera hedrande och nyttigt, än att egna mig åt upprättandet af de grymma olyckor, som ni utstått, att läka er krossade själ genom att återgifva er eder son? Sir William, ni känner icke hälften af min styrka, ni vet ej hvilken grad af mod, kärleken och tacksamheten kunna gifva mig, med hvilken ihärdighet jag skall egna mig åt att sönderslita de af edra fiender hopspunna intrigerna. Hoppet försäkrar mig om framgång. Eder godhet har så träffat mig, att jag endast skulle anse mig vara till hälften lycklig, om det saknades något i er glädje. — Bevilja honom hans bön, bästa onkel! hviskade Ellen. Hvad äro väl verldens äreställen och andra menniskors aktning mot glädjen af att lyckas i att befria ert hjerta från lidanden, återkalla leendet på edra läppar och understödja er ålderdom. — Jag skulle måhända vara i stånd att anvisa en väg, på hvilken han skulle kunna utföra såväl hederns som tacksamhetens verk; men dertill skulle behöfvas en uppoffring. — De båda älskande vexlade ett ögonkast och läste så tydligt hos hvarandra deras förtröstan om baronetens välvilja och uppriktighet, så undergifna voro de hans önskningar. — Frånvaron, fortfor han, är den pröfning, som stärker tillgifvenheten, och som lemnar hjertats guld orördt. (Forts.)