Göteborgsposten – 27 januari 1860, sida 2

Den tacksamma unga flickan kunde ej förmå sig, att kalla henne tant eller lady Mowbray. — Ja, det är det underligaste af alltsammans! Aldrig älskade en mor mer passioneradt sitt barn; aldrig tycktes en maka kunna vara innerligare fästad vid sin man. Anse mig icke förmäten, miss Ellen, då jag säger er, att jag älskade henne som min egen dotter! Gud vet att hennes oförklarliga flykt var nära att krossa mer än eti hjerta. De tårar, som fuktade den gamla hushållerskans kinder, bevisade uppriktigheten af hennes ord. — En sådan fläck hade aldrig förut vidlådat denna familj. Man har visserligen berättat underliga saker om lady Sara, hvars man var ambassadör i Haag, under Georg den I:stes regering; men ingen har trott derpå; ty då diplomaten kom tillbaka, helsade han sin hustru med den största hjertlighet. Men deras lycka varade ej länge; den stackars damen dog kort derefter. — Hvar är lady Saras porträtt? frågade Ellen. Hushållerskan svarade, att det ej fanns i galleriet, utan i den unga flickans egen sängkämmare. Ellens morfars far, sir Richard Mowbray, kuude ej fördraga åsynen af detta porträtt och hade derföre befallt att det skulle tagas bort. — Han hade kanske sina skäl dertill, sade ayahn. Mistress Jarmy rodnade ända upp till hårfästet så varmt intresserade hon sig för familjens heder.