Göteborgsposten – 27 januari 1860, sida 2

det icke, jag ber er derom. — Hvarföre icke? — Sir William har förbjudit hvar och en att under hans lifstid afslöja detta porträtt, jag är säker om, att ni icke skulle vilja vara honom olydig. — Men jag kan väl åtminstone få fråga hvad det är för ett porträtt? — Hans hustrus, hviskade hushållerskan. Den vackra flickan rodnade. Hon hade redan hört omtalas orsaken, hvarföre sir William dragit sig ur verlden. — Och hennes sons, tillade mistress Jarmy. Denna tafla målades sista gången hon var här på Carrow. Hvem skulle någonsin ha trott, att en så skön varelse kunde falla så djupt? Sir William älskade henne mycket, mycket. — Men . .. förföraren? — Förtjenade ej jemföras med min stackars herre mer än natten med dagen! Han var en ung vek och qvinlig man, som mera passade till page, än till älskare åt en förnäm dam. Hvad som gjorde hans brott ännu skändligare, var att sir William hedrade honom med sin vänskap och sitt förtroende. Han bemötte honom mera som bror än som fremling. Han sådde välgerningar och skördade endast otacksamhet; så går det till här i verlden. — Och . . . hon?