Göteborgsposten – 26 januari 1860, sida 2

— — — — .. 2 Ö!zvw ww —-w—2wwwwmh — Det är nu tid att vi rätt förstå hvarandra, öfverste Mowbray; dessa skälfningar af vrede och dessa mörka blickar misshaga mig. Om jag gör våld på min natur, för att inför verldens ögon kunna behandla er som en vän, att trycka handen på en person, som jag afskyr, att utbyta öfliga artighetsbetygelser med en man så vanärad som ni, så bör jag åtminstone ega rättighet, att i enrum bemöta er med allt det förakt som ni förtjenar. Under det Miran yttrade dessa ord, af hvilka hvart och ett föll som en droppe smält bly ned på den falske spelarens själ, gick denne olycklige med långa steg fram och tillbaka, ett offer för raseri och blygsel. Han skälfde i alla lemmar, lik en till hälften dresserad häst, på hvilken hans herre ännu ej användt sporrarne. Han stannade midt emot divanen, på hvilken Miran låg utsträckt, mumlande mellan de hårdt hopbitna tänderna orden: — Fege usling! — Fege usling! uprepade Hinduen och sprang upp från sin hvilande ställning. — Huru benämner ni den, som förolämpar och skymfar en försvarslös fiende? som, efter att ha med infernalisk noggranhet beräknat hans svagheter, han: behof och passioner, förer honom till randen af en af grund, öfvertygad om att ett enda felsteg skall med föra hans undergång? Om jag inte hade en son hvars hjerta skulle krossas vid underrättelsen on