Göteborgsposten – 26 januari 1860, sida 2

igt, är det ett bevis på att något ljus tänles, som deras herrar hata. Det är i alla hänseenden värdt förakt, men eländigast utaf lem som, i det de förneka bondens rätt till enskildt omdöme, dock framkalla dessa demonstrationer. Det stora experiment, som nu utföres il Italien, har redan för länge sedan bort befri1 as från den vanskliga ställning, hvari det befinner sig. Det var ej någon lätt sak att uppoffra åldriga fördomar och gammal fåfänga och traditionella oenigheter, när Milano och Florens, Parma och Bologna beslöto att gemensamt arbeta för en anslutning till Sardinien. Det var säkerligen icke någon synnerlig tillgifvenhet för Piemont eller särskild aktning för Turin som ingaf dem denna lifliga åstundan. Det var icke derföre att de önskade blifva Piemontesare, utan derföre att de ifrigt längtade efter att blifva Italienare. De visste att de endast genom att komma tillsammans kunde utgöra ett starkt förbund. Det var endast tvenne män i Piemont som riktigt uppfattade detta. Den ene af dem var Victor Fmannuel, den andre grefve Cavour. Grefve Cavour har ifrån början af de förhandlingar, som gifvit form och ämne åt ett konungarike Italien, varit ministerens Garibaldi. När några hoppades och alla andra förtviflade, arbetade Cavour alltjemt för Italien. Han var icke någon piemontesare, ty han satte utan bäfvan alla Piemonts intressen på spel för den möjliga utgången af att skapa ett Italienskt förbund. Han var Jtalienare-och ingenting annat än Italienare. Han var ej blott en verkmästare, utan han var en typ för Italiens sak. Om grefve Cavour flöt ofvanpå, var ock händelsernas ström gynnsam; om OCavour hade försvunnit, var han dragen ned i djupet af någon för Italien olycklig händelse. Villafranca kom, och Cavour försvann; och Italienarne sågo misströstande, nästan förtviflade derpå. När kongressen föreslogs, rådde en stunds pinsam väntan, tills det blifvit bekant, att Cavour skulle resa dit såsom representant för Piemont. Då omfamnade Italienarne hvarandra på gatorna, och omtalade med glädjestrålande blickar, att hela Italien skulle göra sin röst gällande i I Paris. Det är ej blott Turin, som älskar och vördar denne mans namn. Res till Milano eller Florens och titta in i någon krambod — så skall ni få se, skuren i camee, utförd i mosaik, afbildad i statyetter eller ingraverad i alla slags bröstsmycken, armband eller broscher en liten knubbig figur, som föröfrigt på intet sätt motvarar den vanliga uppfattningen af italiensk konst. Det oaktadt anser hvarje Italienare sig förolämpad, om ni sägei det vara löjligt att bära en sådan prydnad — ty det är Cavour. De må finnas, som beun: dra Fanti eller Farini eller Buoncompagni men det italienska folket känner endast Ca vour och Garibaldi såsom Italiens trofastaste vänner. I Cavours frånvaro går ingenting bra. När han sjunker, sjunker äfven Italien Piemonts styrelse blef en styrelse öfver Pie mont och ingenting mera. Små sjelfvisk: herrar, hvilka i en stor revolution endast såg en tillfällighet; obetydliga män, hvilkas end hufvudmål var att begagna sig af hela de öfriga Italien till Piemonts bästa och att å vissa Piemontesare förbebålla de göda tjen sterna; — sådana voro de som kommo upp när Cavour afträdde. Hvarje farhåga för Italiens sonderslitande t)Mazziniska ochandra partier kan anses tillintet a gjorda genom Cavours återvändande till sin förr 3. plats i spetsen för den sardinska styrelsen. Der Rn ;-) na händelse är i dubbelt afseende betecknar sde, ty den underrättar oss icke blott omatt e lialaenek naoltik hädanefter skall vara rådar