Göteborgsposten – 26 januari 1860, sida 2

hans fars vanära, så skulle jag visa er, hvad det vill säga att korsa en Mowbrays väg! Miran betraktade honom under tystnad några ögonblick, liksom för att se, om denna vrede vore verklig eller låtsad, om det var en komedi eller: ett utbrott af en själ, der all hederkänsla ännu icke slocknat. — Ni har rätt, sade han och kastade sig vårdslöst tillbaka på kuddarne, segraren bör vara ädelmodig. Ni har en son; ni älskar honom, jag hade bort komma ihog det! Allt är ännu icke förderfvadt hos er. Derföre, inga dylika scener mera! Men då ödet fastkedjat oss vid hvarandra för ett ändamåls vinnande, så låt oss tåligt fördraga detta. — Hvilket ändamål? — Jag älskar Ellen de Vere. — Min niece! — Jag älskar henne vansinnigt, passioneradt, med hela elden hos en man, född under Indiens sol och närd af dess strålar. Hon är själen i mitt lif, hon är mitt hjertas afgud! För att vinna hennes hand, har jag lemnat mitt fosterland; för att eröfra henne, är jag färdig att bekämpa alla hinder, att strida tillochmed mot döden, om detta iskalla spöke skulle möta mig på den väg, som leder i El ens armar! Ni måste hjelpa mig. — Jag? Ni glömmer att sir William Mowbray är hennes förmyndare! han ensam kan disponera öfver hennes hand. (Forts.)