nu —— MESA en fara, hvarmed ni hotat här i England, som han så ifrigt önskar er närvaro. — En fara? — Ni har en fiende. — Jag kände det! utbrast Henry Ashton. Det var liksom instinkten skulle ha hviskati mitt öra, att en varelse finnes, så stridig mot min, att vi ej kunna lefva båda på samma tid. — Nå! denne fiende? — Är mäktig, ty han eger det, hvarmed man kan uträtta allt här i verlden: han eger ofantliga rikedomar. Mot dem, som han älskar, är han mild som ett lam; mot den fiende, som korsar hans bana är han lika oblidkelig som den uthungrade tigern när han håller sitt rof i sina klor. Ni måste undfly honom, — Undfly honom! upprepade den unge manner lifligt. Ilvad ni känner mig litet! Det har utgjor en af min lefnads drömmar, att finnna en motstån. dare att strida mot, en varelse värdig den kraft oc energi, hvaraf jag känner mig mäktig! Jag längtar ef ter kampen mot verldens verkligheter; jag börja! tröttna vid dess drömmar. — Ni skall finna moståndaren och verkligheten — När då? — Snart, snart. Jag har gjort min pligt, jag har varnat er. — Men hvem är denne fiende? — Jag vågar icke nämna honom. — Hans rang?