Från Utlandet. En korrespondent från Italien säger: Ett indrigt illamående har hindrat konung Viktor Imanuel från att emottaga den nye franske resandten vid hofvet i Turin, de Talleyrand. Detta illamående torde äfven förlänga kabirettskrisen ; Cavours utnämnande till utrikesminister är dock bestämdt och man vill veta utt Farini likaledes blifvit utsedd till inrikesninister. Farini är otvifvelaktigt en beslutsam man och pröfvad organisationstalang, och derföre särdeles lämplig för den svåra och vVigtiga inrikesportföljen. — Den piemontesiska pressen uppmanar nu, efier Cavours utnåmning, enstämmigt regeringen, att handla med kraft, att inkalla parlamentet och förelägga införlifningsfrågan. Valrörelsen skall säkerligen blifva mycket liflig, men utan tvifvel ense i denna punkt. — Sinnesstämmingen i England har i afseende på de utländska ärendena och serskilt italienska frågan efter de båda napoleonska brefvens publicerande och Cavours utnämnande till minister erhållit en högre lyftning. Times seglar derföre med fulla segel. Den säger: Sakerna tyckas lämpa sig väl. Civilisationen skrider åter en gång framåt. Hvarje händelse, som nu tilldrager sig, är egnad att förjaga alla tvifvet, att uppmantra klenmodiga själar och inom hela Europa uppväcka det förtröstansfulla hoppet om att fred, ordning och förnuftig frihet återvända, för att utöfva sitt inflytande öfver hela verlden. Makten står återigen vid rättens sida. Vår tids stora och ärliga andar intaga den plats dem tillkommer på fredlig väg. Det var hög tid att befria det stora experiment, som nu göres i Italien, från sitt vanskliga läge. Det var ingen småsak att uppoffra sin gamla stolthet, lokalintressen och länge närdt gammalt groll, såsom Mailand och Florenz, Parma och Bologna gjorde, då de gemensamt bestämde sig för anslutningen till Sardinien. Det var sannolikt icke någon direkt kärlek till Piemont eller aktning för Turin, som ingaf dem denna varma önskan, Det bekymrade dem föga, huruvida de skulle bli Piemontesare, de endast längtade efter att bli Italienare. Times gör oss slutligen uppmärksamma på vanskligheten af förhållandenas bestånd i Neapel och förmenar att ett sammanstörtande af det der rådande eländiga systemet måste inträffa, och anser Piemonts miseion i så fall vara af stor vigt. — Utan öfverdrift kan man väl. ock antaga, att vii PieImont se ett uppblomstrande välde, hvilket snart skall utsträcka sig öfver de påfliga stafIterna och der, genom sina fria författningar och sin tidsenliga politik, söka läka de sår, despotism och andligt förtryck gifvit ett helt folk. Påfvedömet är en föråldrad form såsom I verldslig makt, och måste derföre falla. Ita-llienarne veta sig endast hafva att med full trygghet stödja sig vid Sardinien, för att ej möjligen nödgas underkasta sig ett nytt fremmande välde, kanske ännu mera odrägligt, än det hvarunder de nu så länge suckat. Från Paris hafva till Wien ankommit depescher, hvilkas innehåll säges ha på ett mycket oangenamt sätt träffat regeringen. Furst Metternich skall deri bafva förklarat, att nå