Göteborgsposten – 24 januari 1860, sida 2

Det rum, der de unga männen nu inträdde, var ännu dystrare än det förra. Allt, ifrån tapeterna till gardinerna, var gulnadt af ålder, men utomordentligt rent och snyggt. Den lille sir James satt nedsjunken i en stor länstol. Hans magra gestalt och vessla-artade ansigte egde detta uttryck, som vanligen åtföljer en outtröttlig energi eller ytterlig rofgirighet. Vi ha ofta gjort samma iakttagelse hos rofdjur af en lägre sort. : Han lade bort pennan och sade: — Herr Ashton, tror jag? — Han sjelf, sir James. — Man har från Indien hos Grant Brothers komp. öppnat åt er en kredit på . . . femtusen livres sterling? — Femhundra, sir Jamez, rättade vår hjelte. — Det är möjligt, fortfor penningemannen med verklig eller låtsad liknöjdhet; jag kan ikke behålla sådana småsaker i minnet. När tänker ni resa? — Jag har ej lust att resa. — Ni har inte lust att resa! upprepade sir Ja mes förvånad. Ni vill inte besöka Indien, guldets och ädelstenarnes land, jordens verkliga Eldorado: Är ni tokig, unge man, eller drömmer ni? Vet n hvad pi försakar! rikedom, lycka, häftiga rörelser allt hvad ungdomen önskar, allt hvad ål!derdomer saknar? Om jag minnes rätt, tillade han, så har jag serskildta instruktioner rörande er från mina aktad korrespondenter Alexander Brothers.