Göteborgsposten – 23 januari 1860, sida 2

— Jag vet, hvad ni tänker sägas men innan ni befaller mig lemna er, innan ni störtar mig i förtviflans natt, säg mig, jag ber er derom, säg mig, att ni förlåter mig! Må jag åtminstone föra denna trösten med mig till den fremmande jorden! Ert förakt skulle döda mig! — Mitt förakt! upprepade Ellen, hvars ansigte och hals öfvergjötos med den lifligaste rodnad. Ack, Henry, hvad ni litet känner min karakter! hvad ni illa förstått att tyda min tacksamhet, min aktning . min kärlek! tillade hon beslutsamt och räckte den knäböjande älskaren sin hand. Hvarföre skulle jag hyckla med mitt eget hjerta? Jag är blott et barn, Henry, i hvad som rör verldens vanor och bruk, och vi skola måhända ha många svårighete: och pröfningar att utstå; men min kärlek skall vars starkare, och om än ödet vägrar er min hand, lofva jag dock, att den aldrig skall tillhöra någon annan. Ett bittert leende krusade ayahns läppar, di hon börde sin unga herrskarinnas förklaring. — Vi få se, sade hon till sig sjelf, vi få se! Men buru kunna med ord måla Henry Ashton glädje och hänförelse, då han nu betraktade den rod nande sköna flickan, som så öppet bekännt sin kärlel till honom? Han skulle i utbrottet af sin tacksamhe ha velat kyssa hennes fötter. Han sväfvade i de första kärlekens drömmande rus och var alldeles för trollad.