Göteborgsposten – 23 januari 1860, sida 2

— Och han begär, att ni skall resa till honom, Henry . . . förlåt, jag ville säga Ashton? Ni bar kanske rätt deri; ni eger energi och talanger, som skola göra lycka i verlden. Jag är säker om, jag tror fullt och fast, att ni der skall kunna bli lycklig . . mycket lycklig! — Lycklig! upprepade han sorgset; om ni läst i mitt hjerta, skulle ni ej gyckla så bittert. Lycklig här i verlden! Jag skall i dess hårda strider kunna finna glömskan, lugnet, som följer på stormen, nät dess raseri är uttömdt, jag skall kunna finna dö den, men aldrig lyckan! Ellen slog upp sina ögon. — Hvarföre icke? sade hon. — Derför att jag fästat min lycka på en höjd som det skulle vara ett vansinne att söka uppnå jag älskar! förakta mig, jaga bort mig, om ni så vill Henry föll härvid på knä. — Men hör mig dock dessförinnan! fortsatte har Det är första och sista gången som jag på någo sätt skall kränka er. Oaktadt den olikhet i rang som skiljer oss åt, oaktadt min ovärdighet och edr förtjenster, har jag likväl vågat älska er! Ända ifråa första ögonblicket jag såg er, har er bild aldrig vi kit ur mitt minne. Ni är den första, som gjort nå got intryck på mitt hjerta, ni skall också bli de! sista! — Henry!