Göteborgsposten – 23 januari 1860, sida 2

— ———————S RS — Ja, min vän. Att döma efter min fars bref kan hans samhällsställning i Indien ej vara så ringa, Hans kommissionär skall troligen gerna underrätta mig om hvad jag brinner af otålighet att få veta. Kanske jag skall kunna erhålla något meddelande, något hopp, som skulle försona sir William med vår kärlek. Derpå skildes de åt; Henry för att återvända hem och glädja sina fosterföräldrars hjerta med underrättelsen om att han skulle qvarstanna i England, Ellen för att se om sina blommor. — Försona hennes onkel med denna förening, mumlade amman, då hon blifvit ensam. Ah, hvad kan väl den drömmande baroneten göra, om den eldige rivalen Miran-Hafaz sätter sig deremot! Allt det der är blott tokerier. Då Henry kom hem, fann han de båda gamla sitta försänkta i den djupaste nedslagenhet. Deraf att han aflägsnat sig utan att vänta tills de stigit upp, hade de slutat, att han bestämt sig för resan och att bans ömhet för dem gjorde honom bekymrad öfver, huru han skulle kunde meddela dem denna nedslående nyhet. (Forts.)