Göteborgsposten – 23 januari 1860, sida 1

Språkrör från Stockholm. Den 16 Jan. Bland annat — kungliga teatern ha verkligen blifvit litet uppsnyggad på sednare tiden, det är onekligt, Man får sitca liksom på röd sammet å de förnämsta platserna och det kostar ungefär bara 12 sk. mer för det och derjemte har man det lilla nöjet att se folk sätta sig i golfvet, då de någon gång förglömma mekaniken i de nya sitserna, som sätta sig upp och ned af sig sjelfva genom något fjesk i tyngdlagen. Hvad anbelangar de röda tapeterna, som skola förhöja glansen af fruntimmernas skönhet, så göra de nog sitt uppdrag genom kontrasten, ty de äro mycket fula. Orchestern har också fått nytt både säte och stämma, men intetdera lär vara till dess fördel, emedan stolarne, förstås, icke kunna sägas vara det och emedan de, som äro riktigt fina i öronen, försäkra att ljudet försämrats. Ridån skall blifva spritt ny och det skall väl med detsamma göras en ny teaterdirektör också, ty begge börja att blifva alldeles utnötta. Publiken vill se nya saker. För närvarande nöjer, eller, hvad mera är, förnöjer den sig med Doktorns marionetter, ett tvetydigt drama i fem akter, hvilket recensenterna klaga på och icke kunna finna trefligt alls. Låtom oss se på väfven. Ja, intrigens väf i detta stycke är ganska vanlig. Men det ovanliga är ändå, alt låtsa som om marionetter spelade en pjes, då likväl i sjelfva verket stora menniskor utföra den, då med dem de tvenne åskådarnes möjliga lefnadsöden i något ruskig dager framställas af doktorn, som håller trådarne och, som en knipslug giftoman, med dessa trådar förstår att draga de unga männens hjertan i sina systerdöttrars klämma. Dock är det nog moral i stycket. Lasten blir straffad och dygden ytterligare belönad. Man skall väl icke på teatern servera bara torra moralkakor heller, det måste väl vara socker på, eljest gå de icke i folk. Det ligger i menniskornas tycke och smak att, om än sjelfva aldrig så stränga i egna seder och i omdömet om andras, likväl gerna och i synnerhet på teatern, der allt är skämt,