Göteborgsposten – 23 januari 1860, sida 1

När derför hennes unga matmor, så fort hon väl frukosterat tillsammans med sin onkel i biblioteket, drog sig tillbaka till salongen, smög ayahn sig på tå efter henne och dolde sig bakom en af de tnnga fönstergardinerna, i afsigt att lyssna på allt hvad som skulle sägas. Henry Ashton brukade vanligen i detta rum helsa den faderoch moderlösa sitt god morgon. Han lät icke länge vänta på sig. Men oaktadt den spionerandes fina hör-el, kände dock Ellen med kärlekens instinkt förr än hon igen sin räddares steg på trappan. — Hon älskar honom! mumlade amman för sig sjelf; hennes hjerta hör honom redan på långt håll. Ett ögonblick derefter inträdde den unge förpaktaren. Godmorgon, miss de Vere, sade han, jag kommer i smärtsamt ärende hit till Carrow. — I ett smärtsamt ärende! stammade Ellen. — Åtminstone smärtsamt för mig, återtog den unge mannen och betraktade henne med pas ionerad beundran, för mig, som njutit nöjet af en så angenäm bekantskap, ått jag nästan glömt, att det finnes en verld utom Carrow. Jag fruktar att detta besök blir mitt sista. Ellen bleknade och nedslog ögonen: hon vågade ej tala. — Jag har fått ett bref från min far, som vistas I Indien.