Göteborgsposten – 21 januari 1860, sida 2

RER ——— Lp — Öe — Fjädrarne som betäcka den vilde gamens bröst äro lika behagliga för hans små nakna ungar, som ringdufvans. Men det är brefvets köld, som förvånar mig mest. — Hvad då? Dess konst? — förlåt att jag begagnar detta uttryck. Brefskrifvaren har deri framhållit allt hvad som uppeggar ärelystnaden hos en eldig och drömmande själ, sådan som din. Man skulle kunna tro, att du är ett verktyg, hvaraf han vill begagna sig, och icke en son, som han önskar få trycka i sina armar. Henry suckade; han kunde ej neka till det sanna och riktiga i denna anmärkning. — Se der, fortfor pastorn, hvad som först och främst förvånar mig. För det andra skrifver er fa på ett språk, som han alldeles icke kan tro att n förstår, så framt han icke redan sett er! — Omöjligt . . . han är i Indien. — Eller också har han kunnat få underrättelser ifrån er. j — Jag har aldrig tillskrifvit honom en end: rad; och ännu i går var jag icke säker på att har lefde. — Min kära gosse, var öfvertygad om att ha gifvit någon vän i uppdrag att underrätta sig om er och att denne väns rapporter varit gynsamma för er Hvarföre skulle han tro, att er onkel, en så god oc!