Göteborgsposten – 21 januari 1860, sida 2

w— —— verraskad och djupt rörd af den andliges anbud. 0, aldrig, aldrig! Er godhet har gjort er blind för mina många fel; jag är endast passande för verldens strider! jag skulle förgås i verksamheten, såsom ett träd öfverflyttadt i en mager jord. Jag vågar icke beskrifva för er hela min svaghet, alla mina dårskaper; den heliga befattning. som ni pryder med ert lif och era dygder, denna skulle jag profanera genom de strider, jag ständigt skulle ha att utkämpa mot mina passioner. Nej, det är omöjligt ! Dessa ord yttrades med så mycken fasthet, att den andlige fann det ej tjena till något, att längre yrka derpå. Ni har således bestämdt er för att resa till Indien? sade han. — Det skall afgöras om några timmar . . . om jag skall bli den lyckligaste eller olyckligaste af alla lefvande varelser. — Jag förstår er ej. Jag förstår mig knappast sjelf; mitt hjerta riktigt brinner sedan några dagar. Förlåt mig, jag ber er; m n som ett envist barn är jag döf för allt, som icke talar för mig om lycka och hopp. (Forts.)