Göteborgsposten – 21 januari 1860, sida 1

kunna kallas hufvudbokmal. — Jag hade just återvändt tr skymningen från en liten promenad och lycligt hunnit mitt anspråkslösa hem 3 trappor upp, utan att hafva brutit något ben på de halkiga, ej sandströdda trottoarerna, då min gamla Lisa inträdde och djupt niginde räckte sin käre sekter en hel brefpacke. Nå för de snälla syskonbarnen, tänkte jag, de glömma då ej den gamle onkeln på det gt året I — Tusan ock! N:o 1: Herr Sekter... till N.N. Debet, n:o 2 dito, n:o 3 dito, allesammans af samma beskaffenhet. Mina kära syskonbarn tyckas hafva glömt mig, men mina oförgätliga björnar hafva mig dock städse i liflig hågkomst. Gud belöne dem, om jag icke kan göra det! Hvilken märklig skilnad emellan dessa små oundvikliga nyårslappar nu för tiden och i min ungdom! Då kom en beckig skomakarepojke, ett kladdigt skräddaremästareämne, en rödnäfvad och silldoftande diskant 0. s. v och presenterade en räkning, hvars hieroglyfer nästan voro osynliga af ett mörkt naturtryck, hvilket tydligt återgaf strimmorna i huden på menniskofingrar — och nu, nu får man sin lilla räkning, innesluten i ett elegant kuvert, ofta myskdoftande, antingen pr posto eller framlemnad af en hygglig vaktmästare, ja kanhända af en betjent i livre. Af en betjent i livre! O, ni multnade ätteliggar af stora förfäder, vänden eder i edra grafvar, ropen ve öfver den tidsanda, som med jakobinermössa på hufvudet vill jemna allt, vill gifva alla menniskor lika rättigheter och