Göteborgsposten – 20 januari 1860, sida 2

då hans lärjunge inträdde. Sedan Henry börjat gö re besök hos sir William på Carrow, hade pastorn så sällan fått se bonom att han började frukta, det har blifvit glömd. Han hade tillochmed tänkt göra ho nom några förebråelser ; men all harm försvann, då han såg den unge manuen inträda i rummet; Hen. rys kinder glödde efter den häftiga ridten och har frågade med brådskande intresse, huru hans vördade lärare befann sig. Det fanns ingenting krypande : hans sätt; han var som en tillgifven son mot sin far och i ett afseende hade kyrkoherden varit en far för honom, alldenstund han ryckt honom ur okunnighe. tens slafveri och gifvit honom kunskapernas lif. — Nåväl, Harry, sade han leende, jag är glad öfver att sc, att du ej glömt vägen till prestgården. — Glömt! sade den unge mannen; jag skulle vara stenblind och likväl hitta vägen hit; mitt hjerta skulle utvisa den för mig. Jag skulle ha kommit hit i går, men det var så sent. Någonting har händt, det är ett råd . .. — Jag vet . . . jag vet! — Ni vet? — Javisst. Äfven jag har i mina dagar befunnit mig i samma svåra predikament; men sitt ned och ät, den saken skola vi afhandla i bibliotheket. Henry Ashton stod alldeles handfallen. Han kunde icke begripa, huru hans förträfflige vän kun: de känna till innehållet i ett bref, som han inte et ögonblick lemnat ifrån sig.