Göteborgsposten – 18 januari 1860, sida 2

dre vilja lita på vindarnes beständighet, än på en falsk spelares löfte. Ni måste ord för ord nedskrifva berättelsen om er vanheder. Ni får sjel! medgifva, att detta är den enda underpant, på hvilken jag kan lita. — Och er plan? . .. — Skrif! sade Miran strängt. Spelaren tvekade ett ögonblick; men han såg den unge mannens kalla och fasta blick med stränghet fästad på sig. Qväfvande ett utrop af raseri, satte han sig ned vid bordet och skref på ett papper en utförlig bekännelse af sitt brott. När han slutat, lemnade han papperet med darrande hand åt Miran, som noggrant genomläste detsamma. Bekännelsen var så fullständig han kunde önska. — Det är bra, sade han; men vi måste ha ett vittne, innan ni undertecknar. Han klappade i händerra, enligt Österlänningarnes bruk, då de kalla på sitt folk, och en tjenare inträdde, som han tillfrågade, om hans bankir ännu anländt. Svaret var jakande och ett par minuter derefter fnfördes af samme tjenare i galleriet den ryktbare Herr Coutts, på hvars bus Miran hade en obegränsad kredit. Den unge Hinduen emottog honom hjertligt, ty den fine skottske bankiren var, med alla sina excentriteter, en man med stränga och red: liga grundsatser. Miran tackade honom, för det han på hans begäran medfört vissa handlingar och papper, hvilka