Göteborgsposten – 17 januari 1860, sida 2

— Inga ursäkter min unge vän, sade baroneten då den unge mannen lemnade Ellens arm. Jag för står er otålighet. Kom ihåg att om någonting händt der mitt bestånd kan vara eder till nytta, jag anhål ler det ni utan tvekan gör anspråk på mig. Jag hoppas få återse eller åtminstone erhålla några un. derrättelser ifrån er i morgon bittida. Henry svarade i hast några tacksamma ord hvilka dock voro obehöfliga, emedan baroneten redan kände hans bjerta. Henry underlät icke att tillägga det han genast följande morgon skulle infinna sig hos sir William och gifva honom del af hemligheten. Ögonblicket derefter red vår unge vän i galopp genom alleen, följd af den trogne Joe, som med fit höll sig på ett vördsamt afstånd bakom honom, tillsdess de-passerat genom grinden. Hans unge husbonde hade stigit ofantligt i hans aktning, sedan han sett bonom taga en riktig veritabel baronet i hand. Sir William Mowbray följde Henry med blicken och med ett intresse, för hvilket han icke sjelf kunde göra sig reda, så stora och hastiga framsteg hade den unge mannen gjort i hans gunst. Ellen, sade han slutligen, låt oss gå in. Det börjar bli kyligt. Den vackra flickan följde honom under tystnad. Hon hade på en qvart frågat sig sjelf redan hundrade gånger hvad inflytande ett bref från Indien kunde ha på hennes räddares framtid.