Göteborgsposten – 16 januari 1860, sida 3

Faris uppskjutes, tis kyrkans verldsuga man blifvit erkänd såsom grundvalen för all dis kussion inom kongressen. 2:0 Den påflig armeen skall genast ökas för att skydda Ky: kostaten. 3:0 En högtidlig törklaiing atgi ves, hvilken fördömer pamhetten ePåtven uc Kongressen. Att det vördnadsvärda kardinalrådet här vid uppgjort sin rakning utan värden, vet vi at herfaldiga senare underrättelser, hvilk den mer än alla påfliga kurirer och nuntie snabba telegralen meddelat. Det låter stort det manhafuga kapitlets beslut, men alltin; som braskar är dertöre just icke farligt, såsom säkert kan man antaga au våra daga nu skola tå se det stora skådespelet at e Ickamligen fallen påfve, andligen är han de redan, huru mycket än Ludvig Napoleon språkrör Laguerronniere omhöljt honom met sin rökelse. Alla dessa fina beråkninga dessa jesuitiska stämplingar, dessa mäng maskor, med hvilka man hopknutit det nät hvari man velat snärja verlden och förhin dra hennes framåtskridande, allt detta arbet står nu på våg att tillintetgöras genom kyr kans egen lydige son, Hans aldrakristligast Majeståt Napoleon. Hvem skulle väl ha trot det? Men vi befinna oss I omöjligheternas tid — och påtven får stryka på foten, samma fot som bär den sammetstoffel, hvarå det guld kors är insydt, som hela den katolska ver den förut på knä har öfverhöljt med si na kyssar. Det måtte allt kännas litet oro ligt under tiaren, der finnas myror i hufvudet ty den ena depeschen efter den andra kom mer till Vaticanen och bibringar alltmera be stämda underrättelser om att det är finis bo norum cCorporis. Det är i sanning så lätt at skönja sakernas gång, att man nåstan kan se huru den påtliga stolen svigtar. Vi behöfv: blott göra en hastig öfverblick och samman fattning. Kongressen skall d. 9 Januari kom ma till stånd. England vägrar först ingå p: en sädan och framställer sitt ovilkorliga ulti matum, att Italien må afgora sitt eget öde Franska kejsaren tror sig skola skrämm: England, utkastar brännfacklan om en inva sion, genast allarm i lägret. Det duger ej Napoleon är en klok man. Han spetsar si penna och ger ut sin ryktbara broschyr England går in på kongressen. Lord Cow ley afreser från Paris till London. Saker ordnas mellan de bäda kabinetten; och har är nu äfven på väg till Petersburg. Vikun na således hoppas, att Italienarne skola lyc kas i sina bemödanden. Ske deras wvilja! Monitören meddelar nu påfvens allocutior nyårsdagen, hvari han förklarar, att den tro ligen ej skulle blifvit hållen, om han icke re dan d. 31 Dec. erhållit kejsarens bref, son är af följande lydelse: Ers Helighets bref a d. 2 Dec. har djupt gripit mig, och jag be svarar det nu i all uppriktighet. Bland di förnämsta orsakerna till mitt hastiga fredsslu mäste jag räkna mina bekymmer för att re volutionen skulle vinna större omfång. Oak tadt min tillgifvenhet för den heliga stole kunde jag likväl ej undgå en viss solidarite i den genom kriget mot Osterrike framkalla de nationella rörelsen. Kongressens samman träde skall snart ega rum (hvilket nu betvif las). Makterna känna visserligen påfvens an språk på legationerna, men de skola ej g ullvåga med våldsmakt. En ocku pation skull endast gitva ny näring åt det italienska fol kets hat och stormakternas ömsesidiga afunc Det skall vara mest ofverensstämmande me den pålliga stolens intressen, att för Europa lugn afstå de upproriska provinserna och be gära garanti för det återstående territorie: Ni måste erkänva min svåra ställning, hvilken jag här förtroendefullt upplyser e1 och ej helt och hållet förglömma, hvad ja gjort för er och den katolska religionen. Ja, beklagar, det jag mäste förklara, att jag c kan gå tillväga på något annat sått, hvilk beslut Ers helighet än må fatta. Telegrammer.