Göteborgsposten – 16 januari 1860, sida 2

Detta var för Ellen en stund af oblandad lycka, lika ren som hennes egen oskuld. Om än hennes känslor voro djupa, voro de också lugna som den stilla insjön, hvilken de omgifvande kullarne skyddade mot den för häftiga stormen. Det var icke på samma sätt med Hemy, det fanns något uppblandadt med hans lyckas guld. Stundom visade sig framtidens dystra sp ke mellan blommorna, som smyckade det närvarande, och spöket hviskade i hans öra: Så kan det icke vara länge! detta är en dröm, en galenskap! Ett stycke derifrån spionerade ayahn på dem. Hennes barns — såsom hon ännu kallade miss d Vere — frånvaro hade oroat henne och hon hace tagit med sig missens sbawl under förevändning, att vilja skydda henne mot aftonkylan. Hinduiskan måste medgifva, då hon betraktade dem, att de utgjorde ett vackert par. Men Miran hade lika väl som Ellen varit hennes ambarn. Hon älskade dem båda och hade föresatt sig, att de skulle gifta sig med hvarandra, på det hon måtte kunna återvända med dem tillbaka till Indien. Zara missräknade sig sällan i sina planer. (Forts.)