Göteborgsposten – 16 januari 1860, sida 2

denna passion, om icke möjligen de bittra och grymma lidanden, som kärleken skaffat honom. Det tyckes vara helt naturligt att, under det taggen retar såret, vi glömma blommans angenäma vällukt och jemväl förgäta att andra kunna rusas deraf likasom vi. De båda älskande, ty de älskade hvarandra sig ovetande, befunuo sig nere i parken, beunurande en af dessa herrliga solnedgångar, hvilka Claude Lorrain skulle ha begagnat för en scen från Italien, så rikt var det guld, som dagens drott strödde öfver sjö och kullar, så vexlande de färger hvarmed han sirade trädens kronor. De stodo tysta bredvid hvarandra; de voro alltför lyckliga i hvarandras sällskap, att vilja störa denna hänryckning med ord, hvilka ej skulle kunnat bli ens ett svagt eko af hvad som rörde sig i deras tankar. Vinden mättad med vällukterna från tusendetals blommor, hvilkas kalkar han böjde ned der han gick fram, gled så sakta genom luften, att man tydligt kunde höra myggans surr eller det svär mande biets, som vände tillbaka till sin kupa, lastadt med wagens ljufva börda. Men fastän de unga älskande tego, talade doch deras hjertan genom den sympathi, de båda rönte för naturen. Deras blickar voro vältaliga; ty knap past hade en utaf dem anmärkt någon ny, förtjusan de punkt i det berrliga landskapet, törrän en blicl tillkännagaf det för den andra och meddelade hen ne det nöje som han sjelf rönte.