Göteborgsposten – 16 januari 1860, sida 2

hade fått en sådan bugt på stoet, att detta var lika sedigt i den unga flickans hand som i hans egen. Mistress Jarmy ristade på hufvudet med en ogillande mine och ayahn barmades ötver a t en bonde vågade höja sina ögon till den, som hon i sin stolta tillgifvenhet ansåg värdig minst en krona. Den klarsynta Hinduiskan hade snart fått sina misstankar bekräftade; hennes unga matmor skrattade icke längre, när bon förebrådde henne hysa partiskhet för Henry. Ända hittills hade hvarken hushållerskan, eler hofmästaren eller amman vågat gifva sir William del af sina nisstankar. Vördnaden ålade de tvenne förra tystnaden, hatet den sednare. Ayahn ansåg baroneten vara det enda hindret för Ellens återvände till Indien, hvilken återresa hon passioneradt önskade få satt iverkst lMighet. Hans köld isade henne; hon tog hans tillbakadragenhet för stolthet; Carrows dystra majestät nedtryckte hennes sinne; hon tycke sig bo der som i en graf, och hon suckade efter sitt fäderneslands strålande himmel och glädtiga, men helt och hället materialistiska lif, detta Indien, der qvinnorna behandlas som afgudar, rika på sinliga känslor men icke på själ. Baronetens blindhet kom sig hvarken af brist på genomträngande blick eller af liknöjdhet för sin niece, utan af en helt annan orsak. Kärleken hade sedan så lång tid tillbaka upphört att vara en gäst i hans hjerta, att derinom funn.s få spår qvar af