Göteborgsposten – 16 januari 1860, sida 1

turen, på sitt sekels framåtskridande och åsigter. Studiet hade afnött det alltför djupt stingande i hans sorg och lärt honom fördraga lifvet, detta lif som förr lofvade honom en allmännyttig och ärofull bana, Den nye läraren satte småningom sin lärjunge ansigte mot ansigte med verkligheten sorgliga spöke ty ungdomen skönjer endast oredigt dess förhatliga gestalt midt igenom de blommor och blad, hvarmed hennes inbillning pryder lifvets landskap. Det är först då en vänlig hand fört grenarne åt sidan eller då bladen hafva fallit och blommorna förvissnat, som vi skåda spöket i hela dess verkliga fulhet. Dessa samtal befriade den unge mannens förstånd och hjerta från en mängd af dessa bedrägliga drömmar, hvilka, lika lyktgubbar, vilseleda den oerfarne resenären och föra honom från lifvets rätta väg. De hade mången gång ett nedtryckande och ohelsosamt inflytande på hans känslor. — Menskligheten! utropade han, då han lemnade baroneten, menskligheten är helt och hållet jordisk! En timma derefter, under det han kanske promenerade med Ellen på de gröna gräsvallarne eller i parkens majestätiska allter, återkallade han dessa kätterska ord och medgaf att, fastän templet var af gyttja, var dock anden, som inneslöts deri, född i himlen. Den stund då illusionerna försvinna inträffar för alla. När den timmen slår, fatta somliga antipathi,