Göteborgsposten – 14 januari 1860, sida 2

Salongerna i lord Yarmouths hotel voro rikt upplysta och hvimlade af gäster; der fanns allt hvad den fashionabla verlden egde lysande, i afseende på rang, förmögenhet eller snille, ty den ädle lorden var en af dessa anspråksfulla nollor, som endast lysa med en lånad glans. Hertigen af York gjorde, stödd mot sin värds arm, en rond genom salongerna, då de blefvo varse Miran och khanen. Den förre stod inbegripen i ett samtal om Indien med en medlem af kabinettet. Huru stor hans passion för Ellen än var, hade den dock ej inkräktat alla hans tankar, och han kände bittert de lidanden hans landsmän måste utstå såsom offer för en dålig regering. — Hvem är den der Hinduern med det distingverade utseendet? frågade hans kongliga höghet. — Det är sonen till furstinnan af Gunlora. — Jag har hort talas om honom; presentera honom för mig. På ett tecken af sin värd framträdde Miran-Hafaz. På den vördnad, hvarmed gästerna drogo sig åt sidan, ehuru de voro de förnämsta och utmärktaste personerne i landet, fann han genast, att den groft byggde mannen, som stödde sig mot lord Yarmouths arin, icke var någon person af blott medelmåttig rang. — Hvem är det? frågade han khanen. — Regentens broder, och den närmaste arftagaren till tronen, svarade denne sakta.