Göteborgsposten – 13 januari 1860, sida 2

— Det tycks som miss de Veres lif skulle ha blifvit räddadt genom ep ung mans mod och kallblo. dighet. Denne unge man är son eller nevö till en rik förpaktare hos hennes onkel. Baronen har bjudit honom till sig. Ellen är tacksam och ayahn har tagit hennes tacksamhet för kärlek. Blodet steg upp iden unge Hinduerns ansigte och gaf hans drag ett uttryck, så olikt deras vanliga klarhet, att khanen blef orolig. — Han är ännu endast en pojke, tillade han. — Men Zarah sade ju, att Ellen älskar honom ? -— Hon har ej varit bekant med honom mer än i några dagar. — Kärleken är en blomma, som spirar hastigt upp och sällan låter frambringa sig genom odling. Hennes första blad äro så fina, att mindre uppmärksamma ögon ej varseblifva hennes födelse. Men då hon en gång väl slagit rot, blommar hon så hastigt och tränger så djupt ned i marken, att hennes död är också lifvets död. — Ayahn kan misstaga sig. — Hon har skarpa, genomträngande ögon, qvinlig takt och läser i sin sköna matmors hjerta som de lärda läsa i en bok den de noga genomtänkt. Khanen teg. — Hans namn? återtog Miran. — Henry Ashton. 4 — Jag måste se honom, sade Hinduern med dyster mine.