Göteborgsposten – 13 januari 1860, sida 2

nen stod framför honom, klädd i sin österländska I drägt. — Nå! utropade Ellen de Veres otålige älskare, har ni då träffat ayahn? Budbäraren svarade med en enkel böjning på hufvudet och kastade en betydelsefull blick på den unge Indiern. Miran afskedade denne med en åtbörd af handen. — Tala, sade han då de väl voro ensamma; hvad sade hon? Har Ellen glömt mig? Ger hon mig något hopp? — Hoppet är lifvets käpphäst, ungdomens liksom ålderdomens lykta; utan hopp skulle lifvet endast vara mörker. Miran betraktade forskande khanen; hans sätt mer än hans ord tillkännagåfvo, att han medförde allt annat än angenäma nyheter. — Jaz vill veta det värsta, sade han; mitt hjerta är i stånd att uthärda det grymmaste slag, som ödet kan vilja tillfoga mig. Endast de svaga beklaga sig; de starke lida i tysthet. — Gud bevare mig från att vara öfverbringare af en så sorglig nyhet. Zarah har, sedan sin hitkomst till England, blifvit fantastisk; ensligheten uti hennes nuvarande lefnadssätt, i förening med hennes ifriga åstundan att få vända tillbaka till Indien, har uppfyllt hennes själ med skuggor, hvilka hon tager för verkligheter. — Fortfar! mumlade Miran otåligt.