Göteborgsposten – 12 januari 1860, sida 3

bon ler visserligen ännu ofta, men det är ej längre hennes barndoms lätta och strålande leende. — Är sir William god emot henne? — Så god som ett lik kan vara; allt här i huset talar om det förflutna, om dem som äro döda; det är en sorgens boning. O, hvad detta lif är olikt det, som hon skulle kunna föra i Indien! — Hon skulle således lätteligen kunna öfvertalas, att vända tillbaka dit? — Jag vet icke, svarade ayahn tankfullt. I dag morse skulle jag kauske hafva besvarat er fråga jakande; nu tviflar jag. Ellen har varit nära döden. — Döden! Har hon varit sjuk? — Nej, hennes häst har skenat med henne, och hennes lif räddades af en ung bonde, som hennes onkel inbjöd till niddag hos sig, i stället för att gifva honom drickspenningar. — En ung bonde! hans namn? — Henry Ashton. — Store Gud! mumlade khanen på engelska, dina vägar äro underbara. — Vi måste göra oss af med honom, sade Zarah lika kalt, som det varit frågan om att rycka upp en planta eller taga bort en förtorkad gren. — Räkna på mig härför! — I så fall, utropade ayahn, säg er herre, att han måste afstå ifrån allt hopp om framgång, ty det år någonting, som säger mig, att Ellen älskar denne banade. (Forts.)