Göteborgsposten – 12 januari 1860, sida 2

han med så stor framgång gjorde, då jag kände honom, måste han nu vara en mäkta rik man. — Han är rik, och jag finner att ni känner honom. — Jag påminner mig ej mer än ett enda namn till här på stället, det var en hederlig och förträfflig man, hvars lif säkert förrunnit som en lugn och stilla bäck, skyddad för stormarne; jag menar förpaktaren Ashton. — Min onkel! utropade den unge mannen med en ton af angenäm öfverraskning, ty hans erkännsamma hjerta rönte aldrig någon lifligare tillfredsställelse än då han hörde någon göra rättvisa åt hans fosterfaders ädla egenskaper. Dessa ord min onkel verkade liksom en elektrisk stöt på den hemlighetsfulle fremlingen. Han spratt till, fattade Henrys arm och granskade noga hans ansigte. — Min Gud, utropade han, hvad tiden förändrar! Henry visste ej huru det kom sig, att han kände sig mera upprörd af den fremmandes röst, än af hans sätt. Hans ord tycktes vibrera i den unge mannens hjerta, liksom om de väckt till lif något redan länge slumrande eko. — Ni tyckes känna mig, min herre? sade han — Nej! ... ja! ... det vill säga, jag påminner mig ha sett eder som barn, då jag sista gången helsade på min gamle förträfflige vän.