Göteborgsposten – 12 januari 1860, sida 2

unge mannen det vara mera vänskapsfullt och varmt än den lilla tjenst förtjenade, som han gjort honom Medan: Henry Ashton gick öfver allmänningen, stannade han ett par gånger och såg efter den okände. Denne hade stannat vid grinden med ögonen riktade mot honom. — Det är märkvärdigt, mumlade Henry för sig sjelf. Hvad kan väl han ha for något gemensamt med sir William Mowbray? Baroneten tar endast emot högst få besök. Jag tror att jag, med undantag af kyrkoherden, är den förste, som på flera år blifvit inbjuden till hans bord, och, tillade han med en viss bitterhet, för min introduktion har jag att tacka den tillfälliga tjenst, som jag gjort hans niece. Om han kunde läsa i min själ de önskningar och förhoppningar, som dessa sista tjugofyra timmarne kallat till lifs derinom, skulle han i sin stolthet endast hysa förakt för mig ... Men nej, tillade han, i det han gaf vika för en ädlare känsla, jag gör honom orätt! Han skulle kanske förebrå mig min inbilskhet; han skulle tala förnuft med mig; men högfärden och föraktet äro fremmande för hans ädla hjerta; han har lidit alltför mycket här i verlden, att kunna ega något qvar af denna surdeg. Han stannade flere gånger, för att lyssna till klockan vid grindstugan; om den hemlighetsfulle okände verkligen hade för afsigt att besöka baroneten, så var det isanning underligt, att han icke gick in.