Göteborgsposten – 11 januari 1860, sida 2

— Alltjemt dröjsmål . . detta är ett hemlighetsmakeri utan skäl, knotade Miran; jag förstår ingenting häraf. Jag är åtminstone af lika god börd som Ellen; jag står öfver henne i förmögenhet; det finnes icke ens skuggan af någon vanära på mitt namn. Jag skall genast presentera mig hos hennes beskyddare, jag skall delgifva honom mina afsigter och... — Ni skall få ett nej till svar. — Nej? Ser jag icke hvarje dag eller rättare hvarje timme mödrar som ifra efter ett parti med mig för deras döttrar? — Ja, emedan de icke ha någon förmögenhet att gifva dem. Det finnes kanske icke en enda af de vackra unga flickor, som ni träffar, hvilka ej blifvit instruerade att mottaga en lam, utsväfvande, i laster försjunken gubbes hand, såframt denna åtföljes af en titel och några guldstycken. Ellen deremot är tillräckligt rik, för att kunna välja sig en make bland landets rikaste och ädlaste unga män. Hennes slägtingar skola naturligtvis önska att få behålla henne qvar i England, en förening med er skulle deremot för dem icke vara af någon nytta. I en familj är en rik arftagerska såsom ett votum för den lagstiftande kåren; hon är ett ting som man bör draga så stor nytta utaf som möjligt för yngre söner och nevöcr utan förmögenhet. — Och detta är den civilisation, som pi så många gånger och så ifrigt omordat för mig! utropade Miran med vämjelse. Ni skryter öfver könets frihet