Göteborgsposten – 11 januari 1860, sida 2

— Vi fingo först helt nyligen den sorgliga underrättelsen om hans frånfälle, återtog den förre. Jag fick i dag morse ett bret från sir William, min bror, hvari han berättar att min nicce nu någon tid varit i England. Är miss de Vere då här i London? frågade Miran och hans röst darrade något, oaktadt all hans sjelfbeherrskning; lyckligtvis märkte de det ej, till hvilka frågan ställdes, — Nej, hon är hos min bror på Carrow-Kloster. Khanen och älskaren utbytie ett ögonkast. — Om ni träffar miss de Vere, återtog Miran, vänd till Walter Mowbray, så torde ni måhända vara god framföra till henne en gammal väns beklaganden af sorgen? — Jag är rädd, svarade den unge mannen, att ni i mig valt en dålig budbärare. Jag har aldrig sett min kusin; men, vid tillf:lle skall jag säga henne, det hon i England har en vän mer än hon troligen anar. Det leende, hvarmed Ellens älskare denna gång tackade sin interlokutör, var icke framtvingadt. Han kände sitt hjerta lättadt frän en stor börda. — Nå, sade Miran sakta och tog sin mentors arm, huru har jag skickat mig? Förträffligt. (Forts.)