Teater. I Söndags uppfördes för nära fullsatt salong den gamla välkända komedien Pariserpojken, som aldrig kan försvinna från repertoaren. Det älskliga i hufvudrollen skall alltid vinna erkännande, isynnerhet när den uttöres med den abandon, som vi sågo ml Forssman utveckla. Det gör en godt att se denne gamin, denne genompiskade tjufpojke, som ställer till allt möjligt väsen, men dock ständigt visar att hjertat klappar under blusen. Detta hjertligt goda väcker alltid genklang hos publiken, och huru mycket man an talar om vår depraverade tid, är det dock ett faktum att, der något sannt godt finnes, vinner det alltid sympati. M:ll Forssman var .enomandad af sin roll, och utförde den med ett lif och en verve, som, vi erkänna det, vi icke trott henne ega för komedi-genren. Hr Österberg var en förträfflig general från Napoleons (obs. Napoleon d. 1:stes) tid, en person, som hade sin tapperhet att tacka för sin uppkomst och sina ordnar. Han är ett barn af folket och är äunu ej inklämd i de inskränkta aristokratiska fördomarnes snörlhif. Scenen mellan Pariserpojken och generalen, der den förre begär återställande af sin systers heder, var i utförandet en riktig godbit. Hr A. Ahman var en god gammal kamrer eller dylikt, som har till sitt lits uppgift, att utkasta tvistofron i familjer, utgörande ett språkrör för det illasinnade sqvallret. — M:ll Forssman inropades. Efterpjesen På Lemos Strand vinner mest med att ej bli omtalad; hvarföre vi ock här förbigå den med tystnad. ERA TE