Göteborgsposten – 10 januari 1860, sida 2

Den unga flickans silfverklingande skratt förskingrade för ett ögonblick den skarpsynta ammans missankar. Hon visste att Ellen ej ville förställa sig; men oaktadt sin menniskokännedom, glömde hon att angdomen bedrager sig sjelf. De ungas hjertan äro, såsom foglarne, ofta redan fångade i snaran, innan de ens misstänka faran. — Godnatt, Zarah, sade Ellen och räckte ayahn banden, som denna förde till sina läppar. Jag se: att du narrats med mig. Jag älska Harry ... herr Ashton, vill jag säga. Huru orimligt! Godnatt! Huru orimlig denna tanke än föreföll Ellen, kunde hon dock ej bortjaga den ur sin själ. Hon låg länge vaken, sedan henes trogna amma gått. Dylika orimligheter göra ofta ett varaktigt intryck på hjertat. Miran-Hafaz var son till en Begum, eller indisk furstinna, som glömt sin kasts fördomar ända derhän, att hon gifvit sin hand och sin ofantliga förmögenhet åt en engelsk officer, som dock lemnat henne såsom enka kort efter denne sons födelse. Gossen hade ärft af sin mor en stolt men äd?! karakter, en otämjelig energi, passionerade nycker, en svartsjuk och allt annat tillintetgörande kärlek, kortligen, Hinduernas vanliga fel och förtjenster. Hans yttre påminte om båda hans föräldrar. Hans små händer och fötter, hans korta växt och olivfärgade hy voro ett arf efter modren; hans anletsdrag voro helt och hållet hans fars. Ända ifrån sin barndom brukade