Göteborgsposten – 10 januari 1860, sida 2

af edra blickar, lefde endast genom edra leenden; här har ni ingen som älskar er, utom den stackars Zarah. — Ni glömmer min onkel. — De döda älska icke! utropade hinduiskan otåligt. — De döda! : — Ja, de döda. När hjertat är förkolnadt, själen utan passioner, hvad äro vi väl då annat än lefvande lik, som smugit sig ut ur grafven? — Hvad ni litet känner min ädle frände! Lik denna blomma, som icke utandas sitt dott förrän hor krossats, har lidandet endast yppat hans talrika förtjenster, hans oinskränkta välgörenhet, hans sympathi för det sköna och sanna, allt hvad godt som finnes : dess natur. Han hyser för mig en faders kärlek. — Men icke en Miran-Hafazs? — Miran-Hafaz älskar mig som en bror, sade Ellen rodnande. — En broders ögon följa ej en systers steg så som jag såg Mirans ögon följa edra; en brors rös darrar icke, då han hviskar något i sin systers öra oo o— Ni är tokig Zara, och om jag icke förebråi er, så kommer det sig deraf att Miran och jag aldrig mera skola återse hvarandra. — I skolen icke mera återse hvarandra! Men de finnes ingen ödemark, der han icke skulle uppsök: eder. Hans kärlek är ej den lugne och kalle Euro påexs. Hvad skulle ni väl säga, om jag nämnde fö