Göteborgsposten – 9 januari 1860, sida 2

han antog sir Williams inbjudning, som om han varit son till sjelfva kungen, i stället för nevö till sirWilliams egna förpaktare. — Det är otacksamt af dig att tala på det sättet, inföll hofmästaren. Hörde jag inte honom säga vid middagen, att gamla Margreta skrämde miss Ellens häst att skena, då hon öppnade grinden, och att det alldeles icke var ditt fel; att hästen skulle varit lugn och stilla, om han stannat i parken, men blef rädd, då han kom ut på ett obekant fält? Talade han inte om din ömma omvårdnad om vår unga miss, tilläggande att du gret som ett barn (han borde i dess ställe ha sagt: som en krokodil)? Nå, berömde han inte den sinnesnärvaro, hvarmed du knöt näsduken för ögonen på stoet, kanske? Ah, du kan förarga en; du har aldrig ... ni har aldrig gjort annat än brummat och knotat öfver folk. — Det är sannt, inföll Martin och steg upp samt lemnade rummet, för att gå ned i stallet, hans ständiga tillflyktsort för hvarje gång han förargat sig sjeli eller andra; det är sannt, jag endast brummar och gnatar; men djefvulen är inte så svart som man målar honom och oaktadt mina ord har jag ändå icke något elakt hjerta. Ifrån denna stund hade Henry Ashton icke nå. gon tillgifnare vän än Dick Martin. Klockan var nära tio på aftonen, då miss de Ve: res räddare tog afsked. För första gången i sitt li kände han, att det i hans hjerta fanns plats för an