Göteborgsposten – 9 januari 1860, sida 2

dra böjelser än de lugna och fredliga, som dittills herrskat derstädes. Då han med hastiga steg gick utför alleen, som förde till grinden, tyckte han att Ellens stämma ännu genljöd i hans öron; hennes leende, hennes bild, hennes blickar, hvart och ett af hennes ord voro inpräglade i hans minne. — IlIvad jag måste ha förefallit henne bondaktig! sade han för sig sjelf, en sådan grof tölp! Men hon tilltalade mig likväl med godhet ... Ah, det var blott af tacksamhet! Jag är tokig, som kan gå och tänka på henne, och likväl ... om ödet gjort mig till hennes like, skalle jag vilja ... Bah! tillade han och påskyndade sina steg, liksom för att undvika sin inbillnings förföriska intalanden, hvartill tjenar det att vilja, då ödet förvägrar oss medlen att tillfredsställa våra önskningar? IV. Nästan omedelbart efter Henry Ashtons bortgång, hade miss de Vere kysst sin onkel och dragit sig tillbaka, följd af sin ayah och mistress Jarmy. Zarahs gnistrande öga och hopbitna läppar sade henne att någonting misshagat den gamla väninnan; men hon afhöll sig från att i detta ögonblick göra några frågor, emedan hon icke ville, att hushållerskan skulle bli vittne till hennes trogna ammas obetänksamhet och dåliga lynne. (Forts.)