Göteborgsposten – 5 januari 1860, sida 2

— Jag har så mycken tid ledig som behöfs. — Du skall snart tröttna. —Sätt mig på prof blott! — Nåväl, min gosse, sade pastorn, förvånad öfver gossens envishet, jag skall sätta dig på prof, men med ett vilkor? — Vill ni ha flere beckasiner? frågade Harry ifrigt; ni skall få så många jag kan skjuta. — Nej! svarade pastor Orme leende; jag begär ej några beckasiner. Hör nu mitt vilkor: du skall komma hit en timma hvarje morgon, då jag skall gifva dig lektion; men kom ihåg, att vår öfverenskommelse är bruten första dagen du inte infinner dig. — Den dagen skall ej komma! utropade gossen strålande af glädje. Och hvarje dag, tillochmed under strängaste vintern, plöjde den raske gossen sig genom snön ända ifrån hemmet till prestgården. Timman, som blifvit honom utlofvad, förlängdes så småningom ända till två och tillochmed tre timmar. En dag märkte den andlige, att hans lärjunge var blek och andades tungt. — Harry, sade han, ty han hade vant sig vid att benämna honom med samma namn som hans faster, du är sjuk? — Åh, det är ingenting, svarade ynglingen och försökte 1e. (Forts.)