Göteborgsposten – 4 januari 1860, sida 2

I början jäfvade stoet ej den gamle Martins. löfte. Man kunde omöjligen få se behagligare och lättare rörelser; det trafvade och galopperade sä lugat att Ellen bad Martin att få lemna det lösare tyglar. De voro då vid ingången till parken. Då den gamla qvinnan, som vaktade grinden, såg dem komma galopperande utför alleen, ansåg hon det vara helt naturligt, att de ville göra en prowenad ut till byn och öppnade derföre grinden. — Stäng grinden! skrek Martin; ty han kom med förfäran ihåg, att ungstoet ännu aldrig varit utom parkens gränsor. Men varningen kom försent. Förskräckt af Martins häftiga utrop och grindvakterskans röda shawl, tog djuret ett språng framåt och rusade genom grinden, följdt af Martin, som nästan rasade af vrede och bäfvan. — Gud förlåte mig! tänkte han, detta blir en sorglig dag för sir William! Stoet såg sig ej vara väl ute på det stora fältet innan det, gnäggande af glädje, ilade framåt med allt större hastighet; djuret var icke af naturen elakt; det var af fröjd öfver att finna sig på visst sätt fritt på en vid slätt, så olik de dystra allerna i Carrows park. Ellen satt så fast och ledigt i sadeln, att den gamle Martin tillochmed i sin förskräckelse ej kunde låta bli att beundra henne. Och hade icke den unga flickan hotats af någon fara, skulle man knappast