Göteborgsposten – 4 januari 1860, sida 2

lemnade kreaturet åt bonden, som tagit upp buskarne och nu skyndade till, för att om möjligt kunna vara till någon hjelp. Ellen började under tiden åter komma till sans. — Jag har icke skadat mig, Martin, sade hon och försökte le. Jag har inte den minsta skråma. Men jag blygs öfver att ha varit så rädd. — Rädd! upprepade den gamle; det finns ingen ryttare i hela grefskapet, som kunnat sitta säkrare i sadeln än ni. — Men hvar är han, som jag har att tacka för min räddning. Martin visade på den främmande ynglingen, som stod ett stycke derifrån. Hon närmade sig honom och tackade honom ; men han atftog, utan det ringaste tecken till blygsamhet eller förvirring, sin hatt och afbröt henne: — Förlåt mig, sade han, det är jag, som borde vara eder tacksam för lyckan af att hafva kunnat göra sir William Mowbrays niece en tjenst. — Bra taladt, mumlade gamle Martin; jag börjar tro, att jag kommer att tycka om den unge mannen. — Kanske, fortfor denne senare, ni tillåter mig erbjuda er min arm, för att ledsaga eder till parkgrinden; er betjent kan ju följa efter med hästarne. (Forts.)