Göteborgsposten – 4 januari 1860, sida 2

handen i betslet och tryckte med den högra tillsammans de rykande näsborrarne. Förgäfves slog djuret bakut och stegrade sig; det hölls qvar med jernhänder. — Halka ned från sadeln! utropade han åt den unga flickan, som med svårighet förmådde andas. Hon hade ännu nog styrka och sinnesnärvaro, att hoppa ned på marken -— derpå afsvimmade hon. Allt detta försiggick så Hastigt inför Martins ögon, att han trodde sig drömma. Slutligen blef han öfvertygad om sin herrskarinnas räddning; han skrek högt några ord, hvilka tycktes innehålla en bön om syndernas förlåtelse, gaf sin häst sporrarne och skyndade i sporrsträck till olycksstället. Så fort han väl sprungit ned från hästen, lyfte han i sina armar upp den ännu sanslösa Ellen. — Hon är död! sade han. — Nej, sade ynglingen, som ännu brottades med stoet på hålans kant, hon är endast afsvimmad. Lugnad genom dessa ord, lade stallknekten sin börda sakta och varsamt ned på marken, drog upp ur sin ficka en stor näsduk och knöt den för ögonen på det förskräckta djuret, som genast lugnades och upphörde att slå, fastän det ännu darrade och skälfde i alla lemmar. — Seså, sade han, nu kan ni föra bort kräket ; ett barn skulle kunna handtera det. Den unge mannen fann att Martin hade rätt; stoet lät utan motspänstighet föra bort sig. Han