Göteborgsposten – 3 januari 1860, sida 2

åsigten, att äfven de som dömt en konung till döden kunna förtjena efterverldens beundrande tacksamhet. Macaulays klara genomträngande blick, hans oöfverträffliga kritik, hans förmåga att plastiskt skildra karakterer och händelser, hans makalösa stil, göra att icke en gång de kunna neka hans mästerskap, som stöta sig. på den afgjordt liberala riktningen i hela hans författareverksamhet. Såsom skald har han icke varit särdeles productiv; men man -kan i detta hänseende säga om honom, såsom det i fabeln heter om lejoninnan: när hon föder, föder hon ett lejoh. Mest bekant äro hans Fornromerska Visor (Lays of ancient Rome). Efter slutade Akademiska studier egnade han sig åt juridiken ochuppträdde år 1826 såsom advokat (barrister). År 1832 blef han första gången invald i Underhuset och snart derefter ledamot af Ministeren såsom Sekreterare för de Indiska angelägenheterna. År 1834 afgick han till Ostindien, der han var Guvernör i Agra till år 1838, då han återvände till Europa. År 1847 blef han ledig från parlamentsgöromålen i följd af de ifrigt protestantiska Edinburgharnas ovilja deröfver att han med sin röst understödt den s. k. Maynoothsbillen (rörande anslag till ett katholskt Seminarium för Irland.) Detta gaf honom tillfälle att börja utgifvandet af hans stora historiska arbete, hvars två första band utkommo är 1848. Fyra år derefter blef han ånyo invald i Parlamentet för staden Edinburgh, ehuru hans svaga helsa hindrade honom att göra sitt återinträde förr än påföljande vår. Lordvärdigheten, den största yttre hedersbetygelse som hans fosterland hade att erbjuda, har sällan med större rätt tilldelats någon. Om man ock vid hans graf har skäl till klagan att han alltför tidigt bortgått, måste man på samma gång vara glad och tacksam deröfver att sådana män kunnat födas i våra dagar. Och! — allt som födes skall en gång dö!