Göteborgsposten – 3 januari 1860, sida 1

febrar, anförtroende åt hans vård deras enda barn, en flicka om femton år. — Döda! utbrast han och släppte det olycksaliga brefvet. Ellen och hennes man döda, de enda två varelser som älskade -mig! Hvarföre skall jag ensam lefva qvar och lida? Fastän baroneten ej utgjöt några tårar, kände han dock bittert denna förlust. Tårarne skulle ha lättat sorgen, men de voro honom förnekade. Febern, som förtärde hjerta och hufvud, håde längt förut utsinat tårekällan. Han tryckte tvenne gånger händerna hårdt mot pannan, såsom en man hvilken nyss blifvit plötsligt träffad af ett hårdt slag, derpå lutade han sig tillbaka i länstolen och utstötte en djup suck. När han åter kom till besinning, låg en skön ung flicka på knä vid hans fötter, kyssande hans händer och öfverhöljande dem med sina tårar. Vågorna från hennes svarta och rika hår, hennes rena panna, hennes ögon, allt påminte honom om hans bortgångna syster. Huru ljuft är ej minnet af en syster! I ungdomen är hon den naturliga förtrogna af våra förhoppningar, våra nöjen och af vårt hjertas första dröm; hon lemnar oss först, då vi blifva män; på ålderdomens stapplande stig är hon liksom skuggan af vår egen ungdom; och om vi ej här i lifvet mera ega qvar någon annan varelse, som vill begråta oss, skola åtminstoae vår systers) tårar rikligen öfvergjuta med sin dagg vår graf. (Forts.)