Göteborgsposten – 2 januari 1860, sida 2

öfverste Mowbray, en ärelysten och intrigant verldsman, som sålunda blef hans presumtive arftagare. Föga gemenskap egde rum mellan de båda bröderna och de träffades endast högst sällan. Deras böjelser och lynnen öfverensstämde icke med hvarandra. Sir William hade inga andra slägtingar utom en syster, som han mycket älskade. Men hon vistades sedan lång tid tillbaka i Ostindien, der hennes man, general Aubrey de Vere, innehade ett bögt befäl. Det oaktadt hände det honom ofta, att han lät sina bref ligga flere veckor på bordet, utan att bryta dem, och det dröjde kanske lika länge, innan han besvarade dem. En afton i början af Augusti 1817, satt baroneten i sitt bibliotek, ett af dessa rum, hvilka van Dyk så gerna valde till ämne för sina taflor. Flere porträtter, töreställande medlemmar af familjen Mowbray, utaf denne ryktbare mästare, hängde på väggarne i ekramar så fint och konstnärligt utskurna, att tillochmed en Gibbons kunnat afundas dem. Anblicken af sir William stod ganska mycketi öfverensstämmelse med stilen i sjelfva rummet. Ehuru sir William befann sig i styrkan af sin ålder, företedde dock hans figur tecken till åldrighet, icke denna kraftiga ålderdom, som liknar strålen från en vintersol, utan ett förtidigt aftagande: hjertats ålderdom, fåror plöjda af ymniga tårar, pannan skrynklad af sorgen och ej af tiden.