Göteborgsposten – 2 januari 1860, sida 2

Hans ansigte egde ett intelligent uttryck och hade varit skönt; men tillochmed i lugna ögonblick läste man deri den med moralisk kraft kufvade smärtan. Några försilfrade strån blandade sig redan med hans långa svarta hårbucklor, hvilka han stundom häftigt strök tillbaka från sin brännande panna. Hans drägt var lika vårdslösad som hans person. Hans magra men muskulösa kropp var insvept i en vid nattrock af blekt siden, och der han satt tillbakalutad i sin rikt utsirade länstol, liknade han mera ett porträtt från fordom omgifvet af en massiv ram, än en lefvande varelse. Boken som han läste — Melancholiens Anatomi af Burton — hade fallit ur hans hand; men han tycktes ej ha märkt det. Han hade säkerligen påträffat en sida, som kommit en af de oräkneliga strängar att vibrera, hvilka utgå från hjertat och grenå sig i alla riktningar. Hans blick var fästad på porträttet af en utaf hans förfäder, en Holbein, hvars lugna, fridfulla ansigte på ett sällsamt sätt kontrasterade mot de passioner, som voro målade i hans ättlings anletsdrag. (Forts.)