Göteborgsposten – 31 december 1859, sida 4

Nu snälla Elin gaf sig i sysslor litet ro: Jag tacka må, hon sade, gode Guden. Ack hur ett barn kan villas, det knappt kan någon tro Som ej sett kärnan under skrymtar-skruden. Jag visste att kung Oskar såväl för arma ställt, Att ingen mer behöfde kringskala berg och fält. Med säck på arm och tiggarsvek i munnen. Jag visste väl att hemma i egen socken var Man skyldig att från svält de arma skydda; Der mig man satt i skola, på arbetshus min far, Ej arbet älskats i min barndoms hydda; Jag derför sprang ur skolan långt utom socknens gräns, Och hopsmed grofva dikter, — mitt samvet ännu bränns — Och narrade så mat ur qvinnors händer. Men Gud Han vare lofvad att mig mor Nelly tog Till fosterbarn i denna kära stuga. lär har jag dagligt arbet och daglig föda nog Och Gud bevarar mig att ej mer ljuga. Jag läser hennes Bibel, bland nattvardsbarn jag fått Mitt rum, är glad och tacksam och lycklig med min lott, Arbetet har för mig nu blifvet nöje. Den gamla Nelly kyste sin Elin och var glad Att hvad hon lärt, hon andra kunnat lära. Och bäst vi talte, Elin så hastigt sprang åstad Att vinda vatten och till korna bära. Så kom hon med en börda af ved och lade ned I spiseln att båd låga och värma den kringspred, Och jag dem tackade för stundens glädje. I, som barmhertigt sinne med Christi Ande fått! God mensklig ordning er ock undergifven. Den tiggarlusten närer hos barn, förderfvar blott; Långt heldre arbetslust i barnen lifven! Gör socknen ej sin pligt, så — inför Länsherren gån Som barnens advokater — ja, inför Oskars son. Kung Oskars fattig-lag bör bli en sanning. Uppsyningsman i en stor fattigrote. RE RENA — ARR