Göteborgsposten – 31 december 1859, sida 2

a vb a a CR OM a oo konstnär. Mll. Forssman utförde Rosauras något kuriösa roll med den liflighet, som vi äro vana att hos henne finna. Nu då vi sett den nya lofvande skådespelerskan i flera roller, skulle vi vilja bedja henne något mera omvexla på gester. Det finnes sådana, hvilka kunna vara sköna i många momenter, men dock ej äro det i alla. MIl Forssman skall uppmärksammad säkerligen sjelf finna hvilka vi mena. — MI. Andersson, hvr Brandt och Åhman utgjorde ett slags gruppering kring Sigismund, och utförde sina roller jemt och till allmän belåtenhet. Drägterna voro ytterst praktfulla och deras historiska trohet vitsordar ytterligare hr Anderssons smak och omsorg för sin teater. I går gafs En småaktig man, svenskt original af F. Hedberg, säkerligen det bästa, som flutit ur denne flitige dramaturgs penna. Vi torde dertill återkomma, men vilja i förbigående nämna, att den särdeles slog an. Hr ÅdZhman, den småaktige mannen, var ypperlig, såsom alltid i komedien, och framropades. -— I anseende till fru Anderssons iråkade sjukdom gafs till efterpjes Rum att hyra, i stället för den annonserade Veteranens Jul. Handels-Tidningen har i sitt gårdagsnummer ihågkommit oss med en föga vänlig afskedshelsning för det i dag tilländagående året, åtföljd af ett vänligt råd att afstå från vissa förmenta försök att nedsätta HandelsTidningens moraliska karakter. Oss veterligen hafva vi aldrig yttrat något, som kan kallas förklenande för Handels-Tidningens moral; — att bestämdt och öppet uttala sina tankar i trots af en inflytelserik personlighets motsatta mening, kan väl låta sig göra, utan att såsom en moralisk dålig person stämpla den som man tillskrifver en oriktig åsigt (grundad kanhända på bristande kunskap) eller ett oriktigt handlingssätt (beroende kanske på pur välmening). Hvad den artikel angår, som föranledt H. T:s illa dolda förbittring, torde vi endast behöfva påpeka att den varit och framställts såsom insänd. Göteborgs-Postens Red. har från början uppfattat det såsom en oeftergiflig pligt för en tidning, att så vidt som möjligt lemna ett uttryck åt allmänhetens opinioner. Skulle nu en tidning i sina spalter endast inrymma hvad den erkänner såsom sitt, hvad den anser sig böra stå till svars för, så skulle ju följden blifva den, att endast så många meningar skulle kunna om hvarje särskild sak uttalas, som olika tänkande tidningsredaktioner finnas. Att insändarens anmåärkningar varit på sin plats, visas bäst genom det djupa intryck de gjort på H. T:s Red. Utan att vi tro oss vara pligtiga att här förklara i hvad mån vi dela de åsigter, som vår insändare uttalat, anse vi oss numera, på samma gång som vi rätta ett ledsamt tryckfel af maskarna i st. f. massorna, böra här meddela slutet åf artikeln, så lydande: Handelstidningens ståndpunkt är i alla fall så T falsk och inkonseqvent i religiöst hänseende, att den TT bekräftar sanningen af den gamla erfarenheten, att lytterligheterne beröra hvarandra. Å ena sidan predikas religionsoch samvetsfrihet och å andra anI falles det dogmatiska i vår Lutherska tro; ena gången prisar man Svedenborg och andra gången nedI sätter man d:r KeitlYs uppfattning af profetiorna i gamla testamentet. Otro och vantro, sjelfklokhet och sjelfbedrägeri följas som man vet ofta åt och förra I seklets esprits forts lemna isynnerhet talande exempel derpå, men äfven närvarande tid erbjuder såsom I man ser bidrag till denna gamla erfarenhet. . Vi anmärka att ifrågavarande artikel så llänge stått uppsatt, att de yttranden af H. T som föranledt ins. att uppträda, sannolikt fallit ur så väl Red:s som allmänhetens minne. Med afseeende på det starkt framhållna uttrycket hjertats tro, vilja vi dels anmär ka att saknaden af en sådan är att anse så som en stor olycka, ingalunda såsom ett mo. raliskt lyte; samt att H. T:s Red. icke kar på sig tillämpa insändarens ord utan att på samma gång erkänna sig hafva begagnat re ligionen såsom en käpphist. Så vida som någon sanning ligger i der gamla satsen: Iman dömmer gerna andra ef ter sig sjelf; innebär H. T:s gårdagsartike ett tydligt bevis derpå att H. T. mot Göte borgs-Posten hyser den zllvilja, hvilken der vill spåra i hvarje uttryck i vår tidning, som på något sätt sårar densamma. Leddes v verkligen, såsom H. T. vill påskina, af en så -Idan känsla, måste väl vårt handlingssätt sy nas H. T. mer än skäligt dåraktigt, då der är så viss om att e bli den lidande parten en strid med oss. Vi skulle visst kunna uppmana H--T. at ej i förtid sjunga någon segersång, men vil ja endast ,,råda den att, i fall den alltjem vill gå segrande ur striden, den ej får ge nom en retad sinnesstämning låta förleda sig Lä I ee me ML AA Rea -2