Göteborgsposten – 28 december 1859, sida 3

(Insändt). Anhålles om plats i Göteborgs-Posten fö följande : Såsom hvar man här på orten vet har Handels tidningen af gammalt varit mycket stark i det reli glösa, ehuru dermed icke är sagdt att den varit si äfven i religion. Någon beqvämare käpphäst ka svårligen ock gifvas för en publicist, som ej är sjel generad af någon hjertats tro, emedan fältet är rikligen förut bearbetadt, att man med någon öfnin; att handtera pennan svårligen riskerar att kastas u sadeln, och det alltid finnas några, som klappa händerna åt detta slags torneringar. IHvarje tänkan de kan emellertid ej annat än finna detta omvändel senit, denna välmenta ifver att i tid och otid sprid: sin upplysning bland folket för temligen opåkallade och frestas nästan att tro alt desamma torde hel enkelt härleda sig från ett oöfvervinneligt begär at i allt göra det egna jaget gällande. Den allvarlig sanningssökande kan icke tillfredsställas af en sådar ytlig behandling af mensklighetens vigtigaste frågor som kan egnas desamma i en daglig tidning, och fö! den verkligt fromme måste det kännas smärtsamt at! dagligen erfara huru hans innerligaste öfvertygelst bekämpas och nedsättes. De enda som värdera dy: lika predikningar äro de, som i tro och lefverne re dan förut emanciperat sig från alla religiösa band men hvarföre en publicist just företrädesvis skall upp söka och bemöda sig att vinna ett sådant auditori um, är svårt att förstå, ty hvad man ock kan sägs till deras ursäktande såsom individer, samhällets kär na utgöra de dock icke. Må man fritt undersöka och skrifva om statskyrkan och de olika tros nelsernes politiska förhållanden, men från tidnings: spalterne afhålla alla diskussioner om de olika religlösa dogmernas trosvärde. Den lugne forskaren gå örbi dem. Och den vanliga menniskan, hvars religiösa behof vaknat, söker lösningen af sina frågor och får dem besvarade på andra ställen och på helt annat sätt. Hvad vinner man väl då med att dagli gen och stundligen inför de okunniga maskarna a kläda den kristna religionen dess gudomliga karakter? För den filosoferande och goda menniskan kan väl, denna förutan, den kristna moralen qvarstå med förpligtande tvång, — ehuru värdet af denna moral, der man sjelf är sin egen måttstock och sin egen domare, i insändarens ögon alltid är tvifvelaktigt, — men hvad blifver verkan på den okunnige, karaktersvage, lättsinn:ge eller förderfvade, som alldrig kommer eller kan komma till denna filosoferande ståndpunkt? Icke blifva de upplystare och ej heller bättre derigenom, hvilket väl borde vara den värdige publicistens mål. Om kristendomen, såsom man väl måste erkänna, förmått lyfta menskligheten i massa till civilisation, så har detta skett genom tron på dess gudomliga ursprung och sinnenas omfattande af för soningsläran. Om det finnes något, som under lifvets kamp kan trösta och lugna den på jordens goda vanlottade, den fattige, betryckte och olycklige, så är det denna heliga lära. Hvarföre skall man då äflas med att sprida sin förmenta vishet. Må den som känner sig lycklig i densamma fritt behålla den r sig, men må han derjemte visa den aktning för samhällets intresse och så mycken kärlek för sina medmenniskor, att han icke söker att såra der han icke kan läka. I sammanlefnaden anser man det numera opassande och vittna om dålig ton att utan afseende å de närvarandes känslor vilja briljera som fritänkare. Har man icke rätt att fordra detsamma af en tidning, som man emottager i sitt hem som en tvungen gäst? Det är lycka för Handelstidningen att den hittills icke behöft synnerligen rätta sig efter allmänhetens smak och tycke, men on den vore mån om sin aktning, borde den tänka något derpå.